I våras när coronahotet kom och stängde ner hela samhället blev det en välbehövlig paus för mig. Jag lovade dyrt och heligt att samma stress får det inte bli igen när läget normaliseras. Nu är jag mitt i den igen, andas knappt ner till lungorna och är hela tiden trött. Både på jobb och privat är tempot lite väl högt högt och det är för lite tid för det jag vill; röra mig i naturen, fotografera, hantverka och planera mönster. Det behövs prioritering, faktiskt göra det jag vill och tacka nej till annat. Men det är inte alltid så lätt när det finns så mycket annat roligt (och mindre roligt) i livet.
Idag kom jag ändå ut en stund, trots att det känns som om en förkylning är på kommande. Kanske det är ett sätt för kroppen att säga åt mig att ta det lugnt.
